När man hälsar

När man hälsar på folk skall man se lite glad och vänlig ut. Det finns herrar, vilkas entusiastiska och kanske enda omdöme om en dam lyder: "Hon hälsar så trevligt!" Och när man frågar dem på vad sätt, svarar de kanske: "Man ser alltid så tydligt hon hälsar. Hon böjer på huvudet och och ler lite grand, så manl blir riktigt uppmuntrad, varenda gång man möter henne, även om man inte alls känner henne närmare."

En hälsning ska vara en vänlig hälsning. Alla människor som man känner igen och vilka man någon gång har träffat ska man hälsa på. Det ligger något litet grand smickrande i att se sig ihågkommen och igenkänd. Och varför skall man inte göra sina medmänniskor en sån liten och billig glädje?

Det är typiskt att det finns folk som låter bli att hälsa för att straffa folk därmed, som ett slags hämnd. De har blivit osams, eller de ogillar en person, och så knycker de på nacken och säger: "Jag tänker inte hälsa på henne eller honom vidare!" Det är i alla fall mycket illa beräknat eftersom skuggan från den uteblivna hälsningen uteslutande falla på den människa som slopat den. Man skall hälsa på alla bekanta som man känner igen, både små barn och folk som man inbillar sig stå under en, och man skall se hövlig ut, även då man i förbifarten hälsar på sådana man inte tycker om.